God jul och Gott nytt år!

Vi vill ta tillfället i akt och önska alla våra vänner och resenärer God jul och Gott nytt år!

Johan & Olga

Treenighetskyrkans hemligheter

Det är svårt att beskriva känslan man får under ett besök i Ipatievs Kloster i Kostroma, Ryssland. Det var sen en eftermiddag i november och det blåste kallt från Volgafloden. Jag gick upp för trappan och öppnade den tunga dörren som leder in till den vackra kyrkan. Många levande ljus lyste upp de många ikoner och fresker som utsmyckar kyrkan från golv till tak. Det var här, just på denna plats, som allt började! Året var 1613 och Mikhail Romanov kröntes till tsar. Därmed grundades Romanovdynastin som kom att styra Ryssland i över 300 år. Av denna anledning känns det naturligt att börja vår resa här.
”Glöm inte sätta ljuset vid ikonen av Tihvins Guds Moder!” råder mig en kvinna som säljer vaxljus vid ingången till kyrkan. Och det gör jag… Tittar närmare på ikonen som glittrar i sin prakt och inser att här möter jag verkligen historien.
Ikonen är en exakt kopia av den mirakulösa ikonen av Guds mor av Tikhvin, och enligt legenden fraktades den från Moskva till Kostroma 1613 av ambassadören av Zemsky Sobor, som meddelade den unga pojken Mikhail Feodorovich Romanov att han blivit vald till tsar över hela Ryssland. Ikonen var med under en högtidlig ceremoni där det deklarerades att Mikhail Romanov var den nya tsaren – något som ledde till slutet för den stora oredan.

I en gammal bok finns det en målning som speglar ceremonin. Men varför ser inte kyrkan på målningen likadan ut som kyrkan i verkligheten? År 1649 skadades den ursprungliga kyrkan, som kallades för ”Godunovs kyrka” av att ett krus som förvarades i källaren exploderade. Den byggdes om och fick sitt nuvarande utseende, men många gamla detaljer finns fortfarande kvar – bland annat det gamla klocktornet från tidigt 1600-tal som står bredvid kyrkan. Varför kallades kyrkan Godunov? Vem var Godunov, och vilken plats hade han i klostrets och Rysslands historia? Svaret på det får ni i nästa inlägg.

Kostromatsar 3

Olgas resa mot en historisk bal – del IV

Nu är det snart dags för vår första bal på Nikolajevskipalatset. Kläderna är färdiga – historiskt linne, korsetter, skor, väskor, långa sjalar, långa handskar och smycken. Jag har varit till en affär som säljer skor till balett och dans. De tog mina mått och tillverkade silkesskor med skinnsulor åt mig, precis sådana som dansare använder under träning. Jag sydde silkesband på båda sidorna – de ska viras upp mot knät och bindas ihop i en rosett.

Och så frisyren! Jag känner mig verkligen välsignad – en av mina bästa väninnor i Sankt Petersburg är frisör. Hon ska fixa håret på mig och en an av mina väninnor. Den andra ska fixa håret själv. Balarrangörer har teaterfrisörskor som under 30 minuter kan fixa fantastiska håruppsättningar (men man behöver löshår för att det ska bli bra). Frisyrerna under empiren liknade frisyrerna i antika Grekland, och jag vet att man även under empiren använde löshår och till och med klippte sig kort för att löshåret skulle sitta bättre.

Vi åker tidigt om morgonen för att fixa våra frisyrer. Johans kläder har vi hyrt på en maskeradateljé (som köpt kostymer från en filminspelning om Alexander Pushkin och därigenom passar bra tidsmässigt). Vid lunchtid är vi på plats i den träningshall för dans som vi tidigare varit i, men nu har den förvandlats till ett omklädningsrum. Där hittar vi en ledig plats och börjar ta på oss underkläder och korsetter. Det är inte så enkelt som man kan tro. Man behöver hjälp av någon som kan knäppa korsetten fram och snöra korsetten i ryggen för att kroppen ska få den historiska vackra formen. Min väninna hjälpte mig med korsetten, men vi märkte ganska snart att någonting var fel. Det visade sig att vi vände upp och ner på den – vi var så stressade!

Det är så roligt att se hur alla damer förvandlas från moderna människor till historiska empirdamer i utsökta balutstyrslar. Kavaljererna har sitt eget omklädningsrum och där hjälper de varandra med den historiska kravatten som ska knytas på ett speciellt sätt. Sedan känns det lite som på ”Historieätarna” – det är en lätt chock att se varandra i full utstyrsel och snart känner man bara glädje.

Alla som är färdiga tar ett glas champagne i hallen och samlas vid foten av trappen för att gå upp till balsalen. Det råder en viss etikett. Två damer får inte gå ensamma och bli presenterade för värden, värdinnan och de andra. Damer måste ha en kavaljer som sällskap. Oftast är det fler damer än kavaljerer, därför tar vissa kavaljerer på sig den trevliga uppgiften att gå med en dam på var sida upp för trappen och in balsalen där man presenteras med namn av en trevlig ung man, går vidare till värden och värdinnan och sedan vidare in i balsalen. Man nickar till varandra och värden ger varje dam en kyss på den sidenbeklädda handen. Enligt etikett har alla män vita handskar på sig.

Nu är vi framme i balsalen. Den har stora fönster, vacker stuckatur pryder väggarna och taket, och rummet badar i ljus från antika ljuskronor. Det känns verkligen som om man är med under en inspelning av ”Krig och Fred”, men det finns inga kameror i närheten.
Efter en stund har alla kommit in i balsalen och det är dags för den första dansen som alltid är Polonez. Värden och värdinnan går med utvalda gäster, inte med varandra. Damerna går även omkring med solfjädrar som de hanterar skickligt. Musikerna börjar spela och ceremonimästaren visar vilka linjer som man ska följa. Det pirrar verkligen i magen – nu är det upp till bevis! Har dansträningarna gett resultat? Hur ska det få för mig och mina väninnor?

Fortsättning följer…

Observera: Samtliga bilder är tagna av Vladimir Jurjevich, Anna Mone och Marina Chulkova.

Olgas resa mot en historisk bal – del III

Snart ska vi ta vår första lektion i 1800-talsdans. Det låter osannolikt, men lektion kommer att ges på Nikolavskijpalatset. Det är en underbar känsla att öppna de tunga dörrarna till det magnifika palatset. Först ser vi den berömda trappan som leder oss till balsalen.

Men vi ska inte gå upp för den än, vi ska gå till vänster – till en av de mindre salarna. Där samlas en grupp entusiaster för att dansa 1800-talsdans. Dansledaren heter Olga och är en före detta balettdansös. Vi börjar med uppvärmning och efter det ska vi lära oss steg som har franska namn. Vi förstår direkt att folk verkligen kan de här 200 år gamla stegen och att vi ligger efter. Det räcker inte med att kunna steg, man ska kunna hela kombinationer. Man ska veta vart man ska gå och hur man ska gå. Man ska också känna till det faktum att det är artigt att fånga blicken på den som man dansar med, helt i linje med den dansetikett som existerade.

Under tidigt 1800-tal rasade krigen i Europa, och därför var danserna så kallad sällskapsdans. Man stod ofta i två rader – damer mot kavaljerer. Man bildade par, men också en slags kvartett med paret intill. Det ena paret kallades för det första och granparet för det andra. I vissa danser börjar ”första damen” att dansa med kavaljeren från det andra paret. Det är som en rolig lek. Man rör sig framåt, dansar mot varandra, tar sedan sin plats och dansar med sin partner som flyttar sig ett steg. Tillslut har första och andra paret bytt plats och roller.

Olga var verkligen en bra lärare. Hon fokuserade inte bara på hur man ska gå, utan också hur man ska röra sig i olika danser, hur man ska sträcka fram handen och så vidare. Det fanns många reglar och det var spännande – men hur skulle vi klara av alla steg? Vi bestämde där och då att Johan och jag skulle ta några lektioner i danssteg. Olga erbjöd oss att prova på detta i en lokal för teaterträning på den berömda Operetteatern som ligger i en fin byggnad i centrala Sankt Petersburg.

Det här ska bli riktigt spännande, tänkte jag. Och det blev det verkligen!
Jag hade besökt Operetteatern tidigare som publik, men jag hade aldrig varit bakom kulisserna eller i träningshallarna. Och plötsligt var vi där. En av väggarna var en spegelvägg och salen var riktigt stor. Det var bara Johan och jag, Olga och Dmitri (som också ville lära sig historisk dans) där. Vi gick noga igenom grundstegen och avslutade med att lära oss dansa vals. Jag kände då att vi var ännu närmare balen. Olga beskrev en historisk bal som sagolik och mycket vacker. Vi bestämde oss att träna mycket hemma och att vara med på fler danslektioner.

Olgas resa mot en historisk bal – del II

När det blev bestämt att jag skulle gå på en historisk bal i empirstil tänkte jag genast; Vad ska jag göra nu? Valeria gav mig telefonrummet till en balarrangör som berättade att dresskoden var mycket strikt och otroligt viktig. Jag skulle behöva skicka en bild på den klänning som jag ville bära för att få den godkänd av en expert på historia kläder. Vad skulle jag göra?

Jag började med att titta på kostymfilmer som speglar empirtiden. Jag såg på olika versioner av ”Krig och Fred”, ”Evgenej Onegin” och givetvis ”Stolthet och fördom”. Jag förstod ganska snart att en filmskapare förlitar sig på filmkonstnärer som har sina egna idéer och visioner gällande den empiriska klädstilen. Ännu tydligare framträdde detta i teaterföreställningar. Där vill man synas på scenen. Det ska vara glitter och stora volymer som inte alltid är historiskt korrekta. Jag bestämde mig därför att studera ursprungsmaterial, det vill säga historiska planscher och tavlor från den tiden. Dessutom övertalade jag mina två bästa väninnor att följa med på balen, men på ett villkor – att de var villiga att hjälpa mig att skapa historiska dräkter i sina egna storlekar som jag senare skulle kunna använda för att fotografera i 1800-talsstil. De gick med på det, och genast behövde jag bestämma vilka tre klänningar som jag skulle beställa till balen.

Gällande min egen balklänning ville jag beställa en fin klänning som skulle passa på en vinterbal och som jag sedan skulle kunna använda i fotograferingen. Jag var dessutom tvungen att hitta en sömmerska som kunde genomföra projektet. Efter ett par misslyckade försök hittade jag henne på nätet – Maria – en fantastisk och kreativ person som redan hade skapat dräkter till teatern. Jag upptäckte samtidigt att jag skulle behöva använda korsett för att klänningen skulle sitta fint. Maria och jag träffades och pratade om beställningen. Hon insåg att jag skulle behöva ganska mycket tyg, så jag fick adressen till en butik där bland annat Mariinsky-teatern köper de tyger som de sedan använder i sina föreställningar. Det var en skattkammare – tyg, spets, paljetter och fjädrar. Jag fick bra hjälp av en expedit och lämnade sedan allt till Maria som började skapa korsetter och klänningar. Att bestämma vilken tid under själva empiren som klänningarna skulle spegla var ett kapitel i sig. Tillslut valde vi den sena empirtiden, cirka 1815 – 1826, då midjorna sänktes och klänningarnas nedre del skulle vara dekorerade med symmetriska rader. Min klänning relaterade dock till den tidiga empiren och hade ett specialkonstruerat släp. Först togs korsetterna fram och sedan klänningarna. Och sedan skulle vi välja sjalar, skor, långa handskar och solfjädrar! Det var verkligen ett kollektivt samarbete och jag är otroligt tacksam för mina väninnors hjälp och entusiasm (vi åkte flera gånger till Maria för att prova korsetter och klänningar – det tog sin tid, men vi hade mycket roligt också). Klänningarna använder jag nu med stor framgång under fotograferingar och evenemang. Stort tack Maria, Lena och Anna!

Nästa kapitel handlar om baldans. Inte kunde man väl delta på balen utan att lära sig 1800-talsdans? Hur undervisningen gick till och hur Johan och jag hamnade i en träningshall på en operetteater – det ska jag berätta om i del tre. Fortsättning följer.

Olgas resa till en historisk bal – del ett

År 2008 kom jag för första gången på tanken att delta i en historisk bal. Varför? Det kan jag inte svara på, men jag trodde att det skulle vara en underbar upplevelse. På den tiden bodde jag i Karlstad och jag hade just börjat experimentera med foto och historiska dräkter.

Jag var nyfiken på hur jag skulle se ut på en historisk bal. Bara testa. Kanske försöka mig på en frisyr med strutsfjädrar? Ja, en frisyr skulle jag nog kunna prova. Varför inte? Bara tanken på det gjorde mig lycklig. Så kom fotona till… Det var spännande att fotografera, att se resultatet. Det dröjde dock ett tag innan drömmen blev verklighet. Det dröjde ända till början av 2014…

Vid den här tiden var jag tillbaka i Sankt Petersburg och rehabiliterade mig efter en svår handledsfraktur. Jag kunde inte göra mycket annat än att bara ta hand om mig själv, men jag klarade i alla fall av att gå på olika historiska platser och konstmuseer i Sankt Petersburg.

Jag vet inte hur jag fick reda på att det skulle anordnas en föreläsning om balens historia i en av Sankt Petersburgs vackraste herrgårdar – Rumyantsevs, känd för att husera stadens största spegel. Herrgården var från början ett 1700-talshus, men diplomaten och konstälskaren Nikolaj Rumjantsev lät bygga om den till en fin empirbyggnad. I ett rum dekorerat med vackra ekpaneler stod en flygel, och vid flygen satt en kvinna. Hon visade mig vart jag skulle gå för att min dröm skulle bli verklighet.

Föreläsning hölls av Valeria Vasiljeva – historiker, pianist och först och främst – en fantastisk berättare. Hon berättade om balens historia i Sankt Petersburg och hur den speglats i rysk litteratur och musik. På slutet nämnde hon att hon själv snart skulle delta i en historisk bal och hon bjöd publiken att följa med. Äntligen hade det kommit – sanningens ögonblick! Jag frågade henne vad det var för typ av bal och vilken tidsperiod den skulle spegla.
– Det är en empirbal i Nikoljaevskypalatset, svarade hon.
Då förstod jag inte att detta var det första av många inspirerande möten på min resa till en historisk bal. Jag kände; det spelar ingen roll att min handled inte fungerar så bra och att jag inte vet hur man ska dansa eller hur man ska klä sig – jag ska bara dit!

Fortsättning följer…